Lisa Sjöberg

Hästens form

Hästvärlden är full av klyschor som ”gå på tygeln”, ”arbeta över ryggen” och ”få in bakbenen”. Men om vi tänker lite mer noggrant på saken -vad betyder alla dessa meningar egentligen?

Genom tiderna har man omväxlande hävdat att låg respektive hög form ”aktiverar bakbenen och får hästen att arbeta över ryggen”. Efter decenniers ridning i hög form kom någon på att ridning i låg form borde vara bättre, så höll man på med det under några decennier tills någon kom på att hög form, det är ju bättre.. och så har det hållit på. Man har alltså tillskrivit de olika formerna exakt samma effekt. Just nu är vi utan tvekan inne i en tidsperiod då låg form anses vara det rätta.

Sammanfattningsvis kan man säga att diskussionerna kring hästens form mer grundar sig på önskningar och mode, än på reellt fakta.

Men vilken form ska vi rida i då?? Det är tyvärr ingen fråga som låter sig lätt besvaras. Antagligen för att det inte finns nån exakt form som är ”rätt form”.

Alla har vi hört uttrycket att hästen ”ska få välja sin egen form”. Jag håller till viss del med, men inte helt. Det finns nämligen några fallgropar.

I artikeln om hästens naturliga frekvens har vi talat om vikten av att låta hästen använda den lagrade energin i senor, ligament och bindväv för att kunna röra sig på ett skonsamt vis. Ett liknande scenario utspelar sig faktiskt i hästens halsmuskulatur. Nackbandet består av två delar. Dels ett ligament (lig.nuchae) som löper från hästens nacke till ungefär fjärde tornutskottet i manken, där det sedan succesivt övergår i supraspinalligamentet. Viktigt att veta är att den översta delen av nackbandet är mycket tunt och svagt, och har därför ingen stabiliserande effekt. Därför säger vi att nackbandet funktionellt går mellan andra halskotan (axis) och fjärde bröstkotans tornutskott. Den andra delen av nackbandet utgörs av breda lameller, dvs bindvävsstråk, som löper mellan halskotorna och lig. Nuche.

Nackbandets översta del är mycket svagt.

Nackbandets främsta funktion är att avlasta halsmusklernas arbete med att hålla upp huvud och hals när gravitationen vill dra dem nedåt. Dvs alltid, mer eller mindre.  Dock är nackbandet mer eller mindre verksamt beroende på i vilken posotion hästen håller huvudet. Ju lägre huvudet hålls desto mer sträcks nackbandet och desto mindre måste de övre halsmusklerna arbeta. Det är därför nästan alla hästar sänker huvudet efter ett ridpass! Håller hästen å andra sidan huvudet väldigt högt är nackbandet till mycket lite eller ingen hjälp för halsmusklerna.

Lagom är bäst. För att underlätta för hästen vill förstås låta den använda nackbandet som hjälp mot gravitationens nedtyngande kraft. Så långt frestas vi av tanken på att låg form borde vara det rätta. Men här stöter vi på nästa problem. Låg form har nämligen en mängd andra effekter som vi måste ta med i beräkningen. Häng med nu:

Låg form ökar belastningen på frambenen. För mycket vikt på frambenen sätter frambenens fjädringsmekanik ur spel och ökar risken för hältor. Om frambenen blir kvar i marken för länge påverkas även isättningen av bakbenen. Hästen kan tex börja vrida ett bakben utåt för att få plats, om inte frambenet hinner undan. Den kan slå i sko, eller välja att sätta ner bakbenet snabbare.

Låg form kan få tornutskotten i manken att anta en mer vertikal position, vilket skjuter frambenen bakåt. Konstant tryck i nackbandet får tornuskotten i främre bröstryggen att rotera. Detta ser ut som ett lyft av ryggen men är i själva verket bara en rotation som för ögat ser ut som ett lyft pga tornutskottens utseende. Själva ryggkotan lyfts inte alls. Denna rotation i ryggen drar via muskler med sig bogbladet vilket roterar , dvs blir mer upprätat. Detta i sin tur leder till att kroppsvikten förskjuts framåt i förhållande till frambenen. Hästen står som ett "V" med framhovarna och bakhovarna nära varandra.

Å andra sidan är för hög form inte heller bra. Om hästen höjer huvud och hals sänker den bröstryggen. Ryggmuskulaturen spänns och tornutskotten runt och strax bakom manken trycks ihop. Bäckenet vrids åt fel håll och bakbenen sätts i för tidigt. Den här formen är lika dålig som för låg form.

Inte heller är det bra att hästen går i en för öppen form. När hästen sträcker mulen framåt gör den det med hjälp av de översta segmenten av en muskel som heter semispinalis capitis. Detta leder till att nacken trycks bakåt in i halskotpelaren, vilket i sin tur pressar bröstkorgen nedåt. Så en viss eftergift i nacken behövs faktiskt för att hästen ska kunna lyfta sin bröstkorg.

Varje häst har sin optimala form (beroende på exteriör och utbildning) där den kan dra nytta av nackbandets förmåga att lagra elastisk energi för att bespara halsmuskulaturen onödigt arbete. En form där halskotpelaren tillåts röra sig inom sin normala rörlighet. En form som inte har negativa bieffekter på ben eller ryggrad. Ibland lång, men inte låg.

Det är svårt att rida, helt enkelt.